Det finns inga ord som är stora nog att förklara min kärlek till dem. Jag hade inte funnits om det inte vore för dem. Jag hade inte blivit den jag är om det inte vore för dem. Jag skulle inte haft mina värderingar som jag har om det inte vore för dem. Jag hade inte varit eller haft ett skit om det inte vore för dem.
De har varit ett par i.. 27 -28 år?

Farsan är rolig. När jag skulle skaffa Wille så var han orolig. För en hund är ju inget gosedjur! De behöver ju faktiskt tas hand om och det är ett stort ansvar. Och sedan dör de ju också! Jag håller med, helt och fullt. För som sagt är det ett stort ansvar. Det kostar pengar, tid, tålamod, träning, uppoffring och en jävla massa kärlek och hjärta. Jag kan förstå att han var orolig då jag inte har något tålamod till de flesta saker.. Men detta var, ÄR något jag verkligen vill. Wille är ett utav det bästa som någonsin hänt mig. Och direkt när han kom till mig, så tog han tillbaka allt tjat och överöste honom med kärlek. Och att de dör, ja.. Det gör ju vi alla, det är något vi aldrig kommer att komma ifrån. Hellre dör jag ventandes om denna ovillkorliga kärlek och vad den gett mig än oventandes om hur mycket den kunnat ändra mig och gett mig. Ibland när han ringer så frågar han om han får prata med Wille.
"Men pappa, det är en hund. Hundar kan inte prata."
Och då får man till svar: "Jag vill bara höra honom andas."

Jag och pappa kommer inte bra överens om det mesta. Vi är för lika helt enkelt. men så länge vi inte bor ihop under samma tak så har vi en sådan fin far- och dotterrelation. Jag älskar min pappa så otroligt mycket. Han berättade bara för någon dag sedan att han kunde bära omkring på mig i hans famn hur länge som helst. Och det är vad jag gör i mitt hjärta med honom, han finns alltid med mig.


Och så till min kära, goa, söta och vackra mamma. Klädtokig, skotokig. Det är vad hon är. Mån om människorna runt omkring henne. Hård som ett skal, men när man kommer henne nära så öppnar hon hela hennes värld för personen och gör hjälteting. Otroligt stort hjärta och stark men känslig är hon. Superwoman som ställer sig vid spisen med 39 graders feber. Jag minns nyårsaftonen som var. Jocke hade druckit för mycket och ramlade och slog huvudet i en hylla i köket innan han landar på golvet och börjar spy. Jag får panik och ringer 112 och skriker medan hon ställer sig på huk, vänder honom på sidan och torkar bort kräket, smeker honom över huvudet och säger åt mig med en lugn röst att jag ska lugna mig, att allt blir bra snart och att jag ska lägga på luren, vilket jag gjorde. Efter ett tag vaknar han upp och hon säger "Kom gubben, vi går och tvättar av oss lite, sedan går vi och lägger dig. Såja vännen, det här händer alla. Vad kött du spydde ut! Det här är tacken för att man gett dig mat. He he he."

Och jag står med stora ögon bredvid och ser på. Jag har bara sett henne tagit hand om mig och min bror på det sättet. Jag är glad att vi var där just då. Om det hade varit jag, ensam så vet jag inte vad som hänt med Jocke. Han kanske hade dött av att spyorna kvävde honom i väntan på ambulans då jag befann mig i ett chocktillstånd. Och jag som är så rädd för spyor.

Hon hjälper honom att få av sig kläderna som har fläckar av spyor på sig och lägger dem i en påse, sedan tvättar hon hans hår för att sedan lägga honom försiktigt i sängen. Därefter slänger hon kläderna i tvätten och lugnar mig för att sedan gå och lägga sig. Det var ett väldigt stort ögonblick för mig.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, det finns inga ord som kan förklara min kärlek till min mor, även fast navelsträngen är avklippt så känner jag ändå hennes närvoro så nära även fast vi är långt ifrån varandra ibland. Det var hemskt när jag var i Grekland. Jag ville bara hem och krama henne.



Nu måste jag sluta att skriva om mina förläldrar annars börjar jag att böla.



Tack och hej.