Det var inte så länge sedan som jag för första gången i mitt liv träffade min bästa vän. Det känns som igår när vi möttes en kall och mycket regnig kväll, den 1 oktober 2008. När jag såg honom stå där på gångbanan i Härnösand, med hans stora, bruna, halvöppna ögon för att stänga ut regndropparna som föll på nosen, hade jag ingen aning om att jag idag skulle ligga här i sängen med datorn på magen och berätta om vår kärlek och relation som vi fått under vår resa. När jag klev upp för alla trappsteg för att gå in till hans dåvarande hem höll jag honom i min famn, allt eftersom han då ännu inte lärt sig att gå i trappor. Hans gräddvita päls kändes som om den var av siden fastän den var blöt och han var så liten, så pass liten att endast hans lilla huvud syntes utåt då jag hade mina armar omkring honom.

Under bilresan hem sov han näst intill oavbrutet i mitt knä på en babyblå filt som jag köpt till honom och jag minns att allt kändes så overkligt. Jag minns att jag var tvungen att nypa mig själv i armen ett antal gånger för att inse att det var sant, att detta verkligen händer här och nu.

När vi väl kommit hem var hela hans värld annorlunda. Ny plats och saker att upptäcka, nya människor att lära om och av.. Utan sin dåvarande trygghet, Mamma Betty.
Redan två dagar efter denna nya upplevelse hade han någorlunda gjort sig hemmastadd och han verkade se saker och Mig på ett annorlunda sätt. Han verkade gilla läget och insett att jag inte var så farlig ändå. Vi var ute mycket tillsammans på promenader och upptäckte och lärde oss av varann. Han var/är en envis grabb - Till en början var jag den enda han ville gå ut med, skulle någon annan göra det så satte han ner baken på backen för att protestera. Hittade han en bra plats att kissa på så skulle han sätta sig där.. Även fast det var en parkering och en bil stod väntandes på att få parkera. Bilen fick gott vänta på hans tur. (Dock verkade inte föraren alltför arg över detta då han satt och skrattade.)

Min bästa vän kan dansa på kommando, han kan även placera sin tass i min hand när man tar fram den och när man säger "Polis" ställer han sig mot en vägg som i en kroppsvisitering..

Men det är inte det som gör honom till min bästa vän. Anledningen som gör honom till det är för att han är den han är och blivit genom att alltid finnas där för mig oavsett mitt humör, mitt utseende, mina brister och mina bra sidor. Han älskar mig precis som jag är, villkorlöst. Precis som jag gör med honom. Jag kan berätta mina djupaste hemligheter för honom och han dömmer eller sviker mig aldrig. Jag hade inte varit den jag är idag om han inte kommit in i mitt liv och tagit mig med storm. Han får mig att växa och förstå hur otroligt starka känslor man kan känna för varandra, oavsett art och evolutionshistoria och det är jag honom evigt tacksam för.

För mig är han inte som andra ser honom - Liten.
För att älskling, för mig kommer du alltid att vara den största på jorden och du har fångat en sådan stor del i mitt hjärta som jag i min vildaste fantasi inte trodde var möjligt. Folk må säga att man inte kan köpa kärlek eller vänskap, men ack så fel de kan ha, Mamma älskar dig - Mer än ord kan säga, Wille.