Vi åkte förbi mina föräldrar idag. Ingen hemma. Så vi ringer och de trycker bort samtalet. Senare mot kvällen, runt 22 svarade mamma.

Mamma: Heej!
Jag: Hörredu!
Mamma: Ja?
Jag: Varför svarar du inte när man ringer för?
Mamma: Men vi..
Jag: Vi skulle ju ses idag! Har du glömt det?!
Mamma: Men ni skulle ju..
Jag: Nu är det såhär att jag mår inte bra men vi åkte till er ändå för att ni sa att vi skulle komma idag, så kommer man.. Och dra på trissor så är ni inte där! Vad är det för stil ni håller på och sysslar med egentligen?
Mamma: (Pratar fort och högt, antagligen för att jag inte skulle avbryta) VI HAR KÖPT STOLAR PÅ JYSK, OCH MIN MOBIL ÄR 100 ÅR GAMMAL OCH JAG VAR TVUNGEN ATT HA DEN EFTERSOM MIN ANDRA SÄGER DU ALLTID ATT JAG PRATAR ARABISKA I (Dålig täckning). OCH JAG TRODDE ATT NI SKULLE RINGA FÖRST!
Jag: Men du klickade ju bort oss.
Mamma: Nej, det har jag inte. Mobilen är ju knäpp!
Jag: I fortsättningen så hör ni av er när ni åker någonstans. Man blir orolig att det hänt något. Har haft hjärtat i halsgropen hela kvällen. Du gör mig nervös! Usch! USCH!!!
Mamma: Förlåt.
Jag: Ja, skärpning!
Kort tystnad..
Jag: Okej. Är stolarna fina?
Mamma: Ja! Jättefina! Svarta i skinn, ni måste komma och se dem snart, i helgen?!
Jag: Det blir nog bra. Måste lägga på nu! Älskar dig! Krama och hälsa pappa. Puss puss
Mamma: Jadå! Älskar dig! Puss och kram!


Ibland kan man tro att jag är överbeskyddande. Men det är jag inte.. Okej lite.. Kanske.