Ja. Då ska jag åter gå tillbaka och berätta om den lyckligaste dagen i vårt liv. Även fast det var 6 veckor sedan imorgon, så känns det som igår, även fast det känns konstigt att tänka att det har funnits en tid utan honom.

Ja, då kör vi.

Söndagen till måndagen den 17e oktober låg jag i sängen och kollade på film på bärbara datorn. När klockan blivit runt 2 så stänger jag ner datorn för att sova.
Jag ligger ner på vänster sida och känner en smärta som man kan förknippa med menssmärtor, fast mycket, mycket värre.
Jag vrider och vänder på mig och tänker att han kanske ligger tokigt, så att jag puttar lite lätt på magen för att han ska flytta på sig. Trodde jag ja..
Ju mer tiden går desto ondare gör det och när jag har legat och åmat mig i en halvtimme så väcker jag Tobbe. "Älskling, jag har jätteont i magen. Jag har aldrig haft såhär ont faktiskt.. Det måste vara något som inte stämmer.."
Tobbe vaknar till och ser ganska fort att jag har väldigt ont, han drar sin hand mot min rygg upp och ner och pratar, dock hör jag inte vad han säger emellanåt då jag har riktigt ont.

Vi ringer till förlossningen och tanken var att jag skulle prata, men så precis när damen svarar på andra sidan luren så kommer en riktigt ond värk så att Tobbe fick ta över och prata tills värken gått över, vilket den gjorde efter ca 1 min. Hallelulja.
När värken gått över så berättar jag för henne att jag har ont och att det kommer oregelbundet, mellan 1-3 minuters mellanrum. Vi blir ombedda att komma in så fort det bara går.

Jahapp, det var den sömnen det. Åkte till mina föräldrar och lämnade Wille för att sedan åka in mot förlossningen. Tobbe håller min hand och säger att det är okej att klämma den när det gör ont, men av rädsla för att stressa honom som körde så valde jag att klämma halvt ihjäl takhandtaget i bilen istället. Det jobbigaste med denna bilresa var inte att ha värkar, utan det var att på varje jävla radiokanal spelades den där Veronica Maggio.
"BYT!! Här sitter man i värkar och det i sig är jobbigt, men inte nog med det, man ska även få höra på denna jävla skitmusik!!" sedan skrattade vi lite åt det tills nästa värk kom.

Väl inne på förlossningen blev ett CTG inkopplat och då konstaterades det att vår lilla älskling hade tröttnat på att ligga instängd i magen. Han ville minsann ut.
Min första tanke var typ.. VA?! Och att vi inte hunnit köpa någon bilbarnstol än.
En barnmoska tog prover och kollade hur mycket jag var öppen, 3 cm.
Efter detta förklarades det att jag skulle skrivas in, få ett eget rum och dropp för värkarna så att allt skulle stannas upp så länge det bara går.

Bla bla bla.. Jättemycket info och skulle jag berätta allt så skulle du få läsa i en evighet. Så, för att berätta om 4 dygn på en rad: De satte in dropp, värkarna stoppades, jag fick brikanylsprutor i skinkan, droppet togs bort, värkarna kom tillbaka, jag öppnade mig mer, de satte i dropp igen och värkarna slutade helt. Bör också tillkännages att Gävles förlossningspersonal som tagit hand om mig har varit underbara, jag mådde dåligt av att åka hem utan dem på torsdagen. Även fast de tvingade mig att gå på potta och kissa! Hihi. Och vilket stöd jag fick av min fina Tobbe, den underbaraste killen i hela världen. Han är verkligen helt otrolig och lämnde inte mig för en sekund mer än när han skulle hämta lite saker hemma. Han led så hemsk när han såg dem sätta nålar i mig, älskade hjärtat mitt.

Sedan kom fredagskvällen, när klockan slagit efter 1 så började jag känna av småvärkar igen, så vi fick åka tillbaka och fick lyckligtvis samma rum som vi haft under veckan.
Vi spelade något skittråkigt spel där man skulle svara på frågor om olika stadsdelar och länder.. Det var så tråkigt att jag somnade, vilket var välbehövligt då jag inte sovit på över ett dygn.
Efter ca en timme vaknar jag av barnmrskan Anneli kliver in i rummet, "ÅH! NI ÄR HÄR!! Jag kom precis och kollade informationen inne hos oss och då såg jag att ni kommit tillbaka! Jag blev så glad! Eller.. Får man säga så?"
Som sagt.. UNDERBARA. Vi kramades, skrattade och pratade i ca 30 minuter när solen gick upp. och sedan frågade hon om jag hade funderat på smärtlindring. Jag svarade att jag helst int ville ha något alls men att jag inte planerat något alls i och med att jag inte vet hur det kommer att bli och kännas. Hon frågade därefter om jag ville lägga mig i ett lavendelbad och jag tackade glatt ja. Badanka som man är. dock blev det inte långvarigt i badet då jag började få ännu ondare och jag fann mig inte till ro trots att Tobbe masserade mig och att panflöjtsmusik blandat med delfinljud var i bakgrunden. (Ja, jag finner det faktiskt avslappnande konstigt nog.)
Så 10:35 står det att jag klev upp här på pappret tydligen. (Sitter med min journal)

Dagen går förbi, Anneli byts ut mot Rose och Katarina som även de har varit med under veckan, jag minns att jag var så glad och kände mig tryggare än någonsin med att vara bland folk jag kände igen och litade fullständigt med mitt liv på. Eftermiddagen kommer och när klockan är runt 16 så börjar jag att få riktigt ont. Jag sitter med värkar samtidigt som jag spelar mariokart (och faktiskt vinner) men ju mer tiden går desto svårare blir allt, det är svårt att få kontakt med mig och jag gråter mestadels av tiden. Genom värkarna hör jag "MALIN!! Du måste komma ihåg att andas gumman!!" Till slut ger de mig lustgasen men med enbart syre (då ja totalvägrade den då jag är rädd att spy) för att jag lättare skulle komma ihåg att andas.





Efter klockan 14 är jag öppen 5 cm och de ber mig fundera på EDA då de tycker att jag är i behov. Ingen mat på ett dygn med värkar sätter spår på både ork och hjärna. Jag tackar ja och efter kl16 kommer en kort, lite tjock man och ber mig lägga mig på sidan, efter två försök så sa han att EDAn var klar att använda.
Men hehe.. Nä. Jag fick min första vilja igenom när jag sa att jag inte ville ha någon smärtlindring för hej och hå och helvete och hans moster vad ont jag hade nu. EDAn blev satt fel och klockan var ungefär halv 18 så kommer han igen med ett till försök. Jag ligger på sidan och håller min ena hand i Katarinas hand och min andra i min kära Tobias. Jag börjar att må illa arav Rose kommer med en sådan där spypåse..
"Nej vad gör du!!"
"Men du mådde ju illa vännen!"
"Nej ta bort!! Jag har emetofobi!"
"Men utifall.."
"Men nu mår jag inte illa mer!"
Och faktiskt var det sant..

"Så nu EDA klar. Du trycka knapp der" Sa gubben och gick ut och då var klockan tio i 18.
När klockan är ca 17:58 så känner jag som ett plopp och helt plötsligt blir det varmt och framförallt blött vid hela min nedre region.
Plingar på signalklockan och in kommer Katarina..
"Vattnet har gått!" Och sedan fortsätter jag.. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, gud så jag sölar ner.." Och hon bara skrattade och kollade så att det var klart, vilket det var och tog därefter in Rose som kollade hur mycket jag var öppen.
"Ojdå! Han är ju startklar här! Jäklar vad det gått undan. Innan klockan 19 är ni föräldrar!"

Jag är medveten om att jag varit gravid innan detta och att jag har haft mycket tid på mig att förstå att jag faktiskt ska bli mamma, men när Rose sa detta så var det som omblixten slog ner i mig samtidigt som jag aldrig känt mig så lycklig. Tobbe som stod vid min högra sida och kramade min hand skakade av lycka samtidigt som han såg ut att vilja svimma samtidigt som han ville skratta och gråta.

"Jaha, vad gör jag nu då?" Tänkte jag samtidigt som jag fick en sjukt stor värk som gick över hela magen och ryggen samtidigt som det kändes som att jag fick en skita-på-mig-känsla utav dess like.

(18:30 ungefär) Sedan säger Rose till mig att jag inte får krysta.
Min första tanke var typ: "ÄR DU GALEN KVINNA?!"
Tänk er själv att vara sjukt bajsnödig och inte få bajsa.. Det är ju nästan omöjligt att låta bli.
Men efter att hon förklarat för mig att han kan må dåligt om det går för fort så kändes det inte lika jobbigt längre. De överöste mig med komplimanger och gav mig en enorm kämparglöd hela tiden igenom. Sedan sa hon även att jag kunde spricka om det går för fort. Så jag knep någon krystvärk, tills hon sa åt mig att jag fick prova krysta nästa värk.
Vilket jag gjorde. För kung och fosterland och hej vad det gick.
"Du kan hålla i benen för att få bättre kraft!" sa de till mig, och när jag skulle försöka mig på det så förstod jag var EDAn tagit vägen, i mina ben. "Jäkla inkompetenta nålstickargubbe" kommer jag ihåg att jag tänkte.
Efter två-tre krystningar utbrister hon: "NEMEN ÅH! Titta! Mörka små lockar! Vill du se huvudet Tobias?!"
Innan jag visste ordet av det så stod han där nere och fascinerades av mitt dåvarande gigantiska underliv.
"Men shit vad häftigt!"
Sa han.
Det har jag aldrig hört om min pulla innan.

Sedan kom en till krystvärk och jag fick höra hur otroligt duktig de tyckte att jag var. Jag kunde dock inte förstå hur de tyckte det då jag inte tyckte ELLER KÄNDE att han flyttat sig ett endaste dugg.
"Kolla ner här nu ska du få se Malin!"
Jag kollade ner och ut från ni-vet-vad ser jag huvudpersonen i mitt framtida livs huvud. Nästa krystvärk 18:48 hör jag hur rummet fylls av ett underbart livstecken från den vackraste personen som jag någonsin sett. Jag kollar på Tobbe som står tårögd vid min sida och pussar min panna samtidigt som vår kladdiga ängel kommer upp på mitt bröst. Hela världen var helt plötsligt helt suddig, tid och rum gick i slow motion som i filmer och det enda som mina ögon kunde se var denna vackra skapelse. Har jag varit med och gjort den? Den här? är den verkligen min? Föralltid?

Tårarna rann och en skakig nybliven pappa klippte navelsträngen
Jag hade aldrig, ALDRIG klarat detta utan Tobbe. han gjorde halva mitt jobb genom att bara vara vid min sida hela vägen. Han hjälpte mig att orka, han sade till mig när varje värk skulle komma och höll min hand, han stöttade mig och kramade mig genom värkarna och sa hur duktig han tyckte att jag var. Under de värsta värkarna såg jag hur hans ögon fylldes av tårar, säkerligen ville han göra så mycket mer fastän han gjorde verkligen allt han kunde och lite till i mina ögon. Vilken tur jag har som har dessa underbara människor som jag får äran att kalla för FAMILJ! ♥

Frågor på det?