Känslan av att veta att man ska bli mamma är för mig den mäktigaste känslan jag någonsin känt, men samtidigt något så skrämmande. Man brukar säga att moderskapet förändrar oss och man blir skör, rädd och känner sig näst intill hjälplös.. Ja, med vad som kommas skall menar jag då såklart. Just nu bekymrar jag mig för om allt är bra med den där inne i magen, jag kan inte se, inte höra och heller inte känna på honom eller henne för att veta om den mår bra eller inte, om den är glad eller ledsen.

Innan jag hade gått 12 veckor i min graviditet så tänkte jag att när jag väl skulle komma att gå in i vecka 13, så skulle alla bekymmer vara borta. Men när vecka 13 var förbi så kunde jag ändå inte släppa oron. Det är viktigt som gravid att ha delmål och att våga. Mitt första delmål var att komma förbi vecka 12 till vecka 13 och att den dagen köpa våra första bebiskläder. Vilket vi gjorde. Vi klarade det. Den här gången gick det som det skulle.

Delmål två var att besöka Läkarhuset i Gävle för att se vårt efterlängtade tillskott på ultraljudsskärmen, vi gick dit och fick reda på att liten växer så pass duktigt där inne att vi till och med fick hoppa fram en vecka.

Att bli gravid är nästan som att lägga sig i ett hav som är fyllt av människoätande alligatorer för psyket. Man oroas för allt. Man oroas till och med om saker man inte ens behöver känna oro för. Varför tänker man på riskerna för missfall när man istället kan glädjas? Ett missfall är vanligast att få innan utgången av vecka 16 fick jag höra på gynmottagningen "Jaha, och här har jag två veckor kvar tills utgången av vecka 12! Nu ska jag pinas ännu längre?". Så tänkte jag. Men varför ska man gå i över en tredjedel av graviditeten och vara orolig över saker man inte kan påverka, när man istället kan njuta av varje sekund av sina sista månader av sitt liv innan man får det finaste och största ansvaret två människor tillsammans kan få? Att bli förälder? Njuta av planeringen tillsammans, njuta av tanken på hur er helt egna lilla bebis kommer att se ut. Vems näsa och mun han kommer att få, eller om hon kommer att få blå ögon eller precis likadana öron som hennes pappa?

En sak jag har lärt mig efter att ha gått igenom ett missfall är att man känner på sig innan det sker. Man känner i hela kroppen att något är fel.
Men denna gång har det från första sekunden då de två strecken visade sig känts underbart. Och varför ska jag oroa mig nu? När jag kommer att oroa mig varje dag i resten av mitt liv när bebisen äntligen anlänt..
Första skrapsåret, första tårarna man får torka bort och första gången han eller hon får hjärtat krossat.

Vi lever här och nu och man ska njuta av varje dag som om den vore den sista, tråkigt nog tänker de flesta inte på det, man tänker mer på saker som för tidiga födslar, missfall, kromosomfel, kejsarsnitt och tidig spädbarnsdöd, allt det som inte skett eller aldrig lär ske alls..
Istället för att vårda, ge och ta kärlek. Att man blir överkörd av en bil imorgon och dör är alltmer vanligare i dagens läge än alla dessa komplikationer ovan.

Ta hand om de du älskar! ♥

 

Och SJÄLVKLART även ditt PS3!