Långt inlägg, ängel, mini och två streck.
Tobbe som lagar tacos i köket kollar ut och ser mig mitt i chocken.. "Älskling!! Hur är det? Vad visar det? Gumman.. Varför är du ledsen?"
Sedan springer han ut till mig och kramar mig. Det enda jag fick ur mig genom alla tårar var "Det är två streck.. Jag är med barn."
Tobbe sätter mig ner i hans knä och säger de mest vackraste ord som en människa kan höra från någon annan och avslutar det med "Om du är redo älskling.. Så är jag det också!"
Två veckor senare orkade det lilla livet inte längre stanna kvar. Exakt sex dagar efter första blödningsdagen som ökade successivt så satt jag i sängen jag ligger i nu och hade värkarbete, en halvtimme senare tog jag farväl av den i min hand. Liten som en olivkärna. 8 februari 2011. ♥
Den 5 april, tidig morgon dinker brev ner från brevinkastet varav i ett ligger det fem graviditetstest. Efter en veckas känningar om graviditet som vi trott var endast ett önsketänkande så visade det sig vara sant. Denna gång handlade det inte om något svart töcke, ledsna tårar eller rädsla.. Jag springer hoppandes ut från toaletten med glädjetårar.
"Vad, vad, VAD?!" Frågar Tobbe.
"Tobbe du ska bli pappa!!!" Ropar jag tillbaka.
"Men Malin sluta! Sådant där skämtar man inte om!!"
Tre sekunder efter sitter vi båda på badrumsgolvet och doppar gravtest, skakandes, skrattandes och lyckligare än ord kan förklaras och alla test visade samma sak. Vi ska bli föräldrar! (Till en riktig vilde verkar det som. Kände nyss kittlande bubbel där inne! Blir lika förvånad varje gång :) och när jag lyssnade med angel soundet så låter h*n mig höra hjärtat för att sedan slå (?) och vända sig eller något mot själva dopplern så att det dunkar och låter som f*n :P sedan tar det någon sekund så kommer h*n tillbaka till samma ställe med sitt lilla hjärta som slår så hårt och fint. Man blir alldeles rörd och tårögd. Älskade bebis ♥)
väldigt fint skrivet! ♥
sv: det var begravning för Patriks farbror, men dom träffades inte så ofta. vi gick dit för hans pappas skull som ville ha oss där som stöd. men visst är det jobbigt att se sorgen i alla som kände honom väl.
hmm, ja jag tänkte först skriva "dra dit solen inte lyser" men den lyser ju inte här idag så det hade inte vart en bra idé ;) vilken kontinent växer pepparn i egentligen? hmm, sydamerika kanske? haha
alltså växtvärk-ont eller skitpissäckelbajs-ont? jag känner igen det där med ont i svanken, det hade jag från och till från vecka 9 till kanske vecka 16, sen försvann det. min bm sa då att det kan vara så när det växer snabbt, själv trodde jag på lite lätt foglossning. jag tror dock inte det är nån större fara sålänge man inte blöder liksom.
jodå, är lite orolig emellanåt eftersom jag får mens/molvärk lite då och då under dagen, men då det inte är regelbundet överhuvudtaget (vissa dagar kommer det en gång och varar knappt 3 minuter, andra dagar kommer det fler gånger och varar olika länge, men aldrig mer än 10 minuter.) så gissar jag att det är helt vanlig växtvärk och kanske livmodern som börjat träna inför förlossningen. om det inte blir värre så ska jag ta upp det med min BM på 28-veckorskontrollen, annars ringer jag henne för en extra kontroll.
men jag tycker det är normalt att vara en gnutta orolig ibland :)
asså just bubblandet är ju inte alldeles för tidigt att känna, men de riktiga sparkarna är väl kanske något för tidigt. om ungefär 2 veckor kan du känna sparkarna (gjorde jag iaf) men först fattar man inte riktigt att det är sparkar. fast sparkar ska ju heller inte göra ont utan bara kännas lite obehagliga.
men ligamentssmärtor fick jag oxå (eller får det fortfarande iofs) när jag skrattar, hostar, nyser eller vänder mig om eller reser mig för snabbt, så det är nog helt normalt!
svischandet är navelsträngen sa min BM! :D min bebis dunkade mest runt då det var kl halv 10 på morgonen då h*n alltid är vaken och aktiv. svårt att hitta hjärtat när den snurrade runt som en jagvetintevad!
jag tror allt kommer vara bra och se fint ut på måndag (2 dagar kvar, iiikh). nästan lika förväntansfulla som ni är jag säkert ;)
kanske är du så känslig så du känner av när bebisen drar i navelsträngen? för det svischande ljudet ska ju va navelsträngen.. och bebisen använder navelsträngen som leksak därinne :) för än så länge är det ju inte alls trångt för lilla mini, så lägesändring vore ju konstigt om det berodde på. men som sagt, säkert ingen fara alls!
man blir så rörd av ultraljudet, jag fann inga ord under hela tiden vi kollade på vår lilla bebis därinne! patrik däremot; jaha, så det var inte bara kakor i magen ;) och; är det där en snopp? (navelsträngen)
jag har aldrig haft riktigt ont vid mens faktiskt.. och defenitivt aldrig känt av min ägglossning! så det kanske är så att du känner minsta lilla som händer där inne i livmodern. jag tror att oron minskar draskiskt från vecka 23 typ, för då känner du sparkar varje dag (kände varje dag från v 20 men det är ju individuellt oxå) och det lugnar mer än nått i hela världen!
usch, fläka upp sig för läkare är det värsta jag vet :/ är väl inte smärtan jag fruktar mest under förlossningen utan att dom ska in och sätta elektroder på bebis huvud och kolla hur öppen man är mm.. känner mig så obekväm i såna situationer!
yes, jag ska hålla både tummar och tår! bebisen däremot kan jag inte lova nått, vet inte om h*n är så uppfostrad ännu haha! men vaken brukar h*n ju vara vid den tiden så lite lyckosparkar kommer den nog ge :)
hihih jag blir så glad när jag läser det här. (såklart inte allt)
men att det hände igen så fort och dessutom så tycker jag att det är så himla tufft att ni verkligen vill ha barn NU och inte bryr er om alla som tycker att man ska vänta tills man är tusen år.