Jag börjar bli lite skraj ju närmre vi kommer det privata ultraljudet. Jag försöker att inte tänka på vad fan vi ska ta oss till om vi får reda på att barnet har en grav missbildning och därmed får tillbringa sitt liv i rullstol, eller att man blir tvingad att göra en abort. Självklart kommer man att älska det lika mycket som man gjort om det vore friskt, det är väl fan självklart.. Men alla vill ju och hoppas på att få friska barn. Men som sagt.. Om vi får reda på det på måndag så får vi ta den smällen då, man ska inte oroa sig så mycket över saker som man inte kan påverka..

Fan så spännande det ska bli! Sist vi såg den lill* var det i vecka 10+1, den var 3,4 cm, snurrade runt och hade ett hjärta som man såg slog så fort. Det är så tufft och jag tror att alla gravida/mammor fattar vad jag menar när man verkligen inte förstår hur man har kunnat gjort en helt ny människa tillsammans med den man älskar. Den ligger där inne i din kropp och växer, och det enda du kan göra för att göra något för den är att äta och må bra, vilket inte är så lätt alla gånger.
Jag kan fortfarande inte förstå att jag inom loppet av 6 månader ska bli mamma. Hur fan gör man det då?! Jag ska alltså inte bara ta hand om mig själv.. Utan även ta hand om en till liten minimänniska som jag ska lära etik och moral, hur världen fungerar och samtidigt skydda denne mot alla idioter som finns i världen. Det som skrämmer mig mest är att jag aldrig kommer att kunna bli en lika bra mamma som min, men om jag blir hälften så bra som hon så kommer vi nog att klara oss bra.

Jävla tur att bebis får världens bästa pappa i alla fall.

Vi älskar dig och har älskat dig från första stund lilla sötnos!