Tog mig an att gå ut med vår underbara ludna son på en promenad nyss, kände att jag var tvungen att röra på mig och få lite frisk luft. Efter fem minuter började det mola i hela nedre magen och det ökade successivt (Precis som jag var rädd för). AAAAJ. I pensionärställning toppat med snigelfart gick det inte över heller så att jag var tvungen att låta honom springa i hundgården, inte Wille emot då han älskar att vara där. Satte mig på huk och slappnade av, då blev det bättre.

När Wille sket och jag gick dit för att ta upp det börjar det smyga sig på igen, så vi bestämmer oss för att gå hem igen, Wille, jag och den stenhårda klotmagen som värkte utav h*lvete. Upp för alla trappor och in genom dörren. Fan vad tråkigt detta är. När jag sedan lade mig ner så gick det över näst intill direkt. Nu är det en liten småstickande känsla som jag brukar få efter att dessa sammandragningar kommit.

Min älskade karl, fästman, andra hälft, livskamrat och bästa vän har varit helt underbar idag kan jag meddela. Han har städat hela lägenheten så fin, dammat, diskat och rengjort spis samt skrubbat badkar! Jag fick inte ens hjälpa till! Värsta, värsta! Han är en riktig ängel! Nu står han även och gör middag (Kycklingfilé toppad med ost och knaperstekt bacon, potatisklyftor och sedan vet jag inte mer.) och medan vi äter så ska vi se denna filmen..

Hoppas att den är bra!