Tobbe skar sig i fingret idag. (Fast jag säger faktiskt EGENTLGEN skärde) "Älskling, tyck synd om mig!!" Sa han.

Men det finns ju faktiskt de som har det värre..
Vad sägs som att lida av optofobi till exempel? Det betyder att man är rädd för att öppna ögonen.
Eller kanske parthenofobi som innebär att man är rädd för oskulder?
Pteronofobi - att man är rädd för att bli kittlad av fjädrar?
Ideofobi - Rädd för idéer?
Dextrofoi - Rädd för föremål till höger om kroppen eller hippopotomonstrosesquippedalio som betyder att man är rädd för långa ord.. Fy fan.. Stackars. Mestadels om de måste berätta det för någon.

Plötsligt känner jag mer för dessa personer..

Jag bloggar verkligen ihjäl mina bloggläsare. Ni som vill ha fullt upp med att läsa: Surfa in här! Hehehehe. He.

Vad har hänt sedan sist då? Ja.. Det har ju faktiskt varit jul! Lillkiddos första jul! ♥
OCH hans älskade farsgubbe har fyllt år!

En utav mina presenter tänkte jag att vi skulle ta en titt på dårå..
Tanken med den är ju den enkla anledningen: En cock till en kock!

TAA-DAAA

Wille gillar! Snusk-Wille!

 

Jag ska bli bättre på att blogga! Tror jag. Kanske. Jorå det ska jag! Men kanske inte just nu.. Har inte bestämt mig än.

Imorse hade jag och lillspruffs en riktig mysmorgon när solen gick upp. Ute snöade det och vi låg i sängen, gosade, ammade och såg på Never ending story 2. Jag kollade dock mest på lille underverket, svårt att slita sig ifrån hans stora, vackra ögon som ständigt utforskar tillvaron. Världens bästa pappa Tobbe sov så sött bredvid.

Nu har vi precis bakat kladdkaka och T ska göra tacogratäng, lööööx sörrö. En riktig myslördag med andra ord. Så.. Roligare blogginlägg än såhär blir det tyvärr inte idag. Men det såklart, jag kan ju alltid visa bild på min fina frulletomte jag fick på sängen i torsdags av min babe! (råkade äta hans hjärna innan kortet togs.) Och min mugg. Ja.. INTE TOALETTSTOLEN då såklart! Min Malinmugg!! Med glögg i!!

Vad fan hände med Robin ikväll? Han som alltid ger allt och ger mig ryspysiga armar gjorde mig väldigt besviken idag. Inget tryck. Ingen glädje liksom. Det spelar faktiskt ingen roll vem som vinner, Amanda är asgrym och Robin egentligen också så whata fack. Heja båda.

Jag sitter i alla fall på muggen och lillen började preciiis NU skrika efter mat så att jag stressbajjar lite kan man säga. Man vill ju inte ta in honom i denna lukt och amma, jag är nämligen villig att tro att jag skulle kunna göra ett Afrikabarn o-hungrig med denna stank.

Bajs bajs bajs got to go! Trevlig helg!

Wille gillar att leka, inget snack om saken. Jag tror att han längtar tills lilleman blir lite äldre och kan leka med honom.

Och hur kan jag veta det, då?

Jo, en del lekar måste man helt enkelt vara minst två i, som denna..

Igår togs min oskuld.
Ja, nejlikor-på-apelsin-sättnings-oskulden då. Fan att man ska behöva vara så tydlig jämt.

Kan ni se vad jag gjorde?

Hej hopp gummisnopp. Vet ni vad vi gjorde igår innan läggdags?
Borstade tänderna.

Vi satt på var sin sida av handfatet och borstade gaddarna.. Plötsligt fick jag en sådan där snilleblixt. Tobbe sitter och kollar ned och borstar i sin egna lilla värld och vad vore inte bättre än den stunden att busa till det? PRECIIIIS.

Så att jag (som har borstat klart) (jag började borsta mina tänder innan honom så att han är inte på något vis mer hygienisk med sin mun än vad jag är med min) (Viktigt att skriva ut.).. Whäää. Vi börjar om denna mening, jag kom av mig.

SÅ ATT JAG skvätte då vatten på honom dårå med min ursköljda tandborste. Mihihih.
Han hoppade till, frågar "Vad fan gööööru?!" och skvätter vatten på mig med SIN tandborste.

Så där satt vi, 23 på kvällen och småpuffade vatten på varann med en tandborste.. Tills Tobbe fick för sig då att det minsann inte räckte med det, han tog handen och använde den som någon typ av skål och samlade vatten där i och kastade det sedan mot mig. Under min tröja.
Ni vet när man badar kallt och får typ slut på luft, det är svårt att andas in? SÅ fick JAG!
När det gick över tänkte jag: NÄ NU JÄVLAR! Så tog jag duschslangen, men missade tror jag. Sedan jagade vi runt varann i hela lägenheten tills vi förstod att vi var tvungen att få bort allt vatten på dörrar, annars sväller de jäklarna.

Ja, hur var eran kväll?

Ni då, fan vad tysta ni är! Käkat blängsylta och tappat talförmågan?! Statistik för besökarantal höjs men ingen gör sig hörd eller säger hej.
Vad är ni för ena egentligen som hänger här? Skulle vara trevligt om du ville berätta vem du är. Så.. Vem är du? SE DET SOM ETT PISTOLHOT.

Jag brukar ofta tycka att skräckfilmer är ganska roliga nu på senare år.
Medan de andra hackar tänder sitter jag och skrattar ungefär, men det finns en skräckis som jag verkligen näst intill skiter ner mig av, och den går ikväll! YEY!

Bäbis sket på amningskudden nyss.  Bild vill ni nog inte se även fast det bara var en liiiten, liiiten bajsprick. Nu ligger han här och gosar i min famn. Vi har badat idag. Han gillar att bada. Mycket. Allra helst när vi badar med honom.

Inatt sov han som en stock! Vi testade att flytta bak vår dagliga långpromenad till senkvällen precis innan vi skulle lägga oss och då sov han hela natten! Ja, förrutom när det var suga-tutte-dags då. Så att det var en chockad mamma som vaknade varje måltid. Ja, chockad av att vakna pigg då.
Heja lillen!!

Bejb kom hem med en överraskning till mig idag, ETT PAR PYJAMASBRALLOR! Guu vad jag blev glad! Jag hoppade på honom och pussades så mycket att saliv sprutades på väggarna!!

Jag: Men.. Älskling.. Varför fick jag dem inte i julklapp?
Tobbe: Nää.. Jag tyckte att du skulle ha dem nu! Och sedan har du så många julklappar redan.


Det här verkar kunna bli en RIKTIGT bra jul!!

Tobbe har bestämt att vi ska ha en levande julgran i år. Som den platic-gran-uppföding jag är med en allergisk pappa så finner jag detta väldigt nytt och skrämmande.

Kommer den att kunna gå? Spotta? Slåss?
Nej, självklart inte.

Men barrar det inte något förfärligt? Vår dammsugare sjunger ju på sista versen så att kommer man få utöva kroppsliga rörelser utöver det vanliga då undrar jag förstås.. Man vill ju liksom inte bli mager..

Tobbe, vid datorn..

Tobbe: Du får INTE försöka kolla på vad jag gör nu!
Jag: Varför?
Tobbe: För att jag fixar med en julklapp till dig!
Jag: Okej.
Kort paus..
Jag: Vad för något?
Tobbe: Försök inte.. Jag kommer aldrig berätta även fast du tjatar som du brukar!
Jag: Ne-he..

En halvtimme senare..

Jag: Kan du inte komma hit och gosa med oss istället? Nu har du datanördat länge nog!
Tobbe: Vänta lite.. Jag håller på och fixar en T-Shirt.
Jag: Jahaaa! Coolt! Är det det jag ska få? En egendesignad T-Shirt?!
Tobbe: MEN HELVETES JÄVLA SKIIIIIIIIIIIT! FAN FAN FAAAAAN!! Då får jag komma på något annat. Fan vad less jag blir på mig själv.

Hihi. Och jag behövde inte ens tjata denna gång!

OOOH! Nu kommer det allt en fet bild på en smarrig röv med den där rubriken!!

Ledsen att göra er alla besvikna, men så blir det inte.
Bak som i BAKning tänkte jag att vi skulle prata om nu.
Ja, Tobbe gjorde en kladdkaka idag nämligen..
Tobbe: Men..
Jag: Vadå?
Tobbe: Vad lös smeten blev.. Brukar den bli såhär? säger han samtidigt som han drar sleven från smeten upp och ner.
Jag: Får syn på mjölken som står ute. Vad har du haft mjölken till?
Han läste dessvärre "MjölK" istället för Mjöl." Hoppsan ja, det kan man säga. Det är sådana här gånger det går upp för en hur konstig man blir när man inte riktigt får sova som man brukar med en liten bebis.

MEN! Den blev jättegod ändå! Han lade i lite mer mjöl bara.

 

När vi redan är igång så kan jag visa vad vi åt till middag! JAAA! JIPPIKAJEJJJ!

 

Lasagne. Skitgott!

Jag har bröstmjölk på min dator. Hahaha.

Ser ni? Haha.. Ha..

Roligt va?
Inte?
Inte ens liiite?
Nehepp.

Jag kan i alla fall med stor glädje berätta att min amningskudde har kommit nu. Snacka om snabb leverans. Det är klart ett av mina bästa köp någonsin, hur skönt stöd som helst. Alla ammande mammor borde unna sig en!

Ja. Då ska jag åter gå tillbaka och berätta om den lyckligaste dagen i vårt liv. Även fast det var 6 veckor sedan imorgon, så känns det som igår, även fast det känns konstigt att tänka att det har funnits en tid utan honom.

Ja, då kör vi.

Söndagen till måndagen den 17e oktober låg jag i sängen och kollade på film på bärbara datorn. När klockan blivit runt 2 så stänger jag ner datorn för att sova.
Jag ligger ner på vänster sida och känner en smärta som man kan förknippa med menssmärtor, fast mycket, mycket värre.
Jag vrider och vänder på mig och tänker att han kanske ligger tokigt, så att jag puttar lite lätt på magen för att han ska flytta på sig. Trodde jag ja..
Ju mer tiden går desto ondare gör det och när jag har legat och åmat mig i en halvtimme så väcker jag Tobbe. "Älskling, jag har jätteont i magen. Jag har aldrig haft såhär ont faktiskt.. Det måste vara något som inte stämmer.."
Tobbe vaknar till och ser ganska fort att jag har väldigt ont, han drar sin hand mot min rygg upp och ner och pratar, dock hör jag inte vad han säger emellanåt då jag har riktigt ont.

Vi ringer till förlossningen och tanken var att jag skulle prata, men så precis när damen svarar på andra sidan luren så kommer en riktigt ond värk så att Tobbe fick ta över och prata tills värken gått över, vilket den gjorde efter ca 1 min. Hallelulja.
När värken gått över så berättar jag för henne att jag har ont och att det kommer oregelbundet, mellan 1-3 minuters mellanrum. Vi blir ombedda att komma in så fort det bara går.

Jahapp, det var den sömnen det. Åkte till mina föräldrar och lämnade Wille för att sedan åka in mot förlossningen. Tobbe håller min hand och säger att det är okej att klämma den när det gör ont, men av rädsla för att stressa honom som körde så valde jag att klämma halvt ihjäl takhandtaget i bilen istället. Det jobbigaste med denna bilresa var inte att ha värkar, utan det var att på varje jävla radiokanal spelades den där Veronica Maggio.
"BYT!! Här sitter man i värkar och det i sig är jobbigt, men inte nog med det, man ska även få höra på denna jävla skitmusik!!" sedan skrattade vi lite åt det tills nästa värk kom.

Väl inne på förlossningen blev ett CTG inkopplat och då konstaterades det att vår lilla älskling hade tröttnat på att ligga instängd i magen. Han ville minsann ut.
Min första tanke var typ.. VA?! Och att vi inte hunnit köpa någon bilbarnstol än.
En barnmoska tog prover och kollade hur mycket jag var öppen, 3 cm.
Efter detta förklarades det att jag skulle skrivas in, få ett eget rum och dropp för värkarna så att allt skulle stannas upp så länge det bara går.

Bla bla bla.. Jättemycket info och skulle jag berätta allt så skulle du få läsa i en evighet. Så, för att berätta om 4 dygn på en rad: De satte in dropp, värkarna stoppades, jag fick brikanylsprutor i skinkan, droppet togs bort, värkarna kom tillbaka, jag öppnade mig mer, de satte i dropp igen och värkarna slutade helt. Bör också tillkännages att Gävles förlossningspersonal som tagit hand om mig har varit underbara, jag mådde dåligt av att åka hem utan dem på torsdagen. Även fast de tvingade mig att gå på potta och kissa! Hihi. Och vilket stöd jag fick av min fina Tobbe, den underbaraste killen i hela världen. Han är verkligen helt otrolig och lämnde inte mig för en sekund mer än när han skulle hämta lite saker hemma. Han led så hemsk när han såg dem sätta nålar i mig, älskade hjärtat mitt.

Sedan kom fredagskvällen, när klockan slagit efter 1 så började jag känna av småvärkar igen, så vi fick åka tillbaka och fick lyckligtvis samma rum som vi haft under veckan.
Vi spelade något skittråkigt spel där man skulle svara på frågor om olika stadsdelar och länder.. Det var så tråkigt att jag somnade, vilket var välbehövligt då jag inte sovit på över ett dygn.
Efter ca en timme vaknar jag av barnmrskan Anneli kliver in i rummet, "ÅH! NI ÄR HÄR!! Jag kom precis och kollade informationen inne hos oss och då såg jag att ni kommit tillbaka! Jag blev så glad! Eller.. Får man säga så?"
Som sagt.. UNDERBARA. Vi kramades, skrattade och pratade i ca 30 minuter när solen gick upp. och sedan frågade hon om jag hade funderat på smärtlindring. Jag svarade att jag helst int ville ha något alls men att jag inte planerat något alls i och med att jag inte vet hur det kommer att bli och kännas. Hon frågade därefter om jag ville lägga mig i ett lavendelbad och jag tackade glatt ja. Badanka som man är. dock blev det inte långvarigt i badet då jag började få ännu ondare och jag fann mig inte till ro trots att Tobbe masserade mig och att panflöjtsmusik blandat med delfinljud var i bakgrunden. (Ja, jag finner det faktiskt avslappnande konstigt nog.)
Så 10:35 står det att jag klev upp här på pappret tydligen. (Sitter med min journal)

Dagen går förbi, Anneli byts ut mot Rose och Katarina som även de har varit med under veckan, jag minns att jag var så glad och kände mig tryggare än någonsin med att vara bland folk jag kände igen och litade fullständigt med mitt liv på. Eftermiddagen kommer och när klockan är runt 16 så börjar jag att få riktigt ont. Jag sitter med värkar samtidigt som jag spelar mariokart (och faktiskt vinner) men ju mer tiden går desto svårare blir allt, det är svårt att få kontakt med mig och jag gråter mestadels av tiden. Genom värkarna hör jag "MALIN!! Du måste komma ihåg att andas gumman!!" Till slut ger de mig lustgasen men med enbart syre (då ja totalvägrade den då jag är rädd att spy) för att jag lättare skulle komma ihåg att andas.





Efter klockan 14 är jag öppen 5 cm och de ber mig fundera på EDA då de tycker att jag är i behov. Ingen mat på ett dygn med värkar sätter spår på både ork och hjärna. Jag tackar ja och efter kl16 kommer en kort, lite tjock man och ber mig lägga mig på sidan, efter två försök så sa han att EDAn var klar att använda.
Men hehe.. Nä. Jag fick min första vilja igenom när jag sa att jag inte ville ha någon smärtlindring för hej och hå och helvete och hans moster vad ont jag hade nu. EDAn blev satt fel och klockan var ungefär halv 18 så kommer han igen med ett till försök. Jag ligger på sidan och håller min ena hand i Katarinas hand och min andra i min kära Tobias. Jag börjar att må illa arav Rose kommer med en sådan där spypåse..
"Nej vad gör du!!"
"Men du mådde ju illa vännen!"
"Nej ta bort!! Jag har emetofobi!"
"Men utifall.."
"Men nu mår jag inte illa mer!"
Och faktiskt var det sant..

"Så nu EDA klar. Du trycka knapp der" Sa gubben och gick ut och då var klockan tio i 18.
När klockan är ca 17:58 så känner jag som ett plopp och helt plötsligt blir det varmt och framförallt blött vid hela min nedre region.
Plingar på signalklockan och in kommer Katarina..
"Vattnet har gått!" Och sedan fortsätter jag.. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, gud så jag sölar ner.." Och hon bara skrattade och kollade så att det var klart, vilket det var och tog därefter in Rose som kollade hur mycket jag var öppen.
"Ojdå! Han är ju startklar här! Jäklar vad det gått undan. Innan klockan 19 är ni föräldrar!"

Jag är medveten om att jag varit gravid innan detta och att jag har haft mycket tid på mig att förstå att jag faktiskt ska bli mamma, men när Rose sa detta så var det som omblixten slog ner i mig samtidigt som jag aldrig känt mig så lycklig. Tobbe som stod vid min högra sida och kramade min hand skakade av lycka samtidigt som han såg ut att vilja svimma samtidigt som han ville skratta och gråta.

"Jaha, vad gör jag nu då?" Tänkte jag samtidigt som jag fick en sjukt stor värk som gick över hela magen och ryggen samtidigt som det kändes som att jag fick en skita-på-mig-känsla utav dess like.

(18:30 ungefär) Sedan säger Rose till mig att jag inte får krysta.
Min första tanke var typ: "ÄR DU GALEN KVINNA?!"
Tänk er själv att vara sjukt bajsnödig och inte få bajsa.. Det är ju nästan omöjligt att låta bli.
Men efter att hon förklarat för mig att han kan må dåligt om det går för fort så kändes det inte lika jobbigt längre. De överöste mig med komplimanger och gav mig en enorm kämparglöd hela tiden igenom. Sedan sa hon även att jag kunde spricka om det går för fort. Så jag knep någon krystvärk, tills hon sa åt mig att jag fick prova krysta nästa värk.
Vilket jag gjorde. För kung och fosterland och hej vad det gick.
"Du kan hålla i benen för att få bättre kraft!" sa de till mig, och när jag skulle försöka mig på det så förstod jag var EDAn tagit vägen, i mina ben. "Jäkla inkompetenta nålstickargubbe" kommer jag ihåg att jag tänkte.
Efter två-tre krystningar utbrister hon: "NEMEN ÅH! Titta! Mörka små lockar! Vill du se huvudet Tobias?!"
Innan jag visste ordet av det så stod han där nere och fascinerades av mitt dåvarande gigantiska underliv.
"Men shit vad häftigt!"
Sa han.
Det har jag aldrig hört om min pulla innan.

Sedan kom en till krystvärk och jag fick höra hur otroligt duktig de tyckte att jag var. Jag kunde dock inte förstå hur de tyckte det då jag inte tyckte ELLER KÄNDE att han flyttat sig ett endaste dugg.
"Kolla ner här nu ska du få se Malin!"
Jag kollade ner och ut från ni-vet-vad ser jag huvudpersonen i mitt framtida livs huvud. Nästa krystvärk 18:48 hör jag hur rummet fylls av ett underbart livstecken från den vackraste personen som jag någonsin sett. Jag kollar på Tobbe som står tårögd vid min sida och pussar min panna samtidigt som vår kladdiga ängel kommer upp på mitt bröst. Hela världen var helt plötsligt helt suddig, tid och rum gick i slow motion som i filmer och det enda som mina ögon kunde se var denna vackra skapelse. Har jag varit med och gjort den? Den här? är den verkligen min? Föralltid?

Tårarna rann och en skakig nybliven pappa klippte navelsträngen
Jag hade aldrig, ALDRIG klarat detta utan Tobbe. han gjorde halva mitt jobb genom att bara vara vid min sida hela vägen. Han hjälpte mig att orka, han sade till mig när varje värk skulle komma och höll min hand, han stöttade mig och kramade mig genom värkarna och sa hur duktig han tyckte att jag var. Under de värsta värkarna såg jag hur hans ögon fylldes av tårar, säkerligen ville han göra så mycket mer fastän han gjorde verkligen allt han kunde och lite till i mina ögon. Vilken tur jag har som har dessa underbara människor som jag får äran att kalla för FAMILJ! ♥

Frågor på det?

Hej hej. Hemskt mycket hej. Det är skitkallt här. Såhär ser jag ut idag.

 

Adjö.

Det är några som önskat att få veta lite om när vår lille herre kom till världen, så jag ska försöka skriva lite om det, ska kolla min journal innan bara för tidpunkter och lite så. Måste bara hitta den innan så. Ja. Nu vet ni i alla fall att det kommer!

Idag var vi till BVC för att mäta och väga lille kidden, det var två chockbesked vi kom ut därifrån med.

Chockbesked ett: Vägandet och mätandet. Vår lille grabb är snart inte så liten längre. Dock är det med underdrift som jag knappade in en punkt efter den meningen där, jag byter därför ut det med ett !

Cockbesked två: Min vita jacka. BVCs skötbord. Blöjbyte. Bajsstråle.. Behöver jag fortsätta?

Lilleman har fått för sig att den bästa tiden att vara vaken på dygnet är på natten, helst när hans mamma och pappa är som tröttast. Han tar väl igen tiden innan då han annars har varit lite för lugn tycker jag. Lilla knoddas! ♥

Men det sätter ju sina spår, såklart. I min feja. Hejsan svarta ringar under ögonen! Är vi bästisar nu?

Sedan att vi vaknade klockan 15 idag är en annan grej. Man får helt enkelt passa på att sova när han sover. Men ack så mysigt det är alla andra timmar på dygnet, man kan sitta och titta på honom i timmar och man tröttnar aldrig. man gråter av lycka från djupet av hjärtat och ordet "kärlek" kommer till helt nya dimensioner. Det är helt otroligt hur mycket han lär mig varje dag utan att använda sig utav ord. Livet är underbart. Min familj är underbar. Jag är så lycklig.